– Ska man jobba med barn och ungdomar är barnkonventionen ett rättesnöre. Där står allt man behöver för att bli en bra barnmedarbetare; ta till exempel artikeln där det står att alla barn har lika rättigheter, tänk om man kunde leva efter den devisen i skolan!
– När jag arbetade i skolan lyfte jag fram barnkonventionen som ett av de viktigaste styrdokumenten, nästan före läroplanen. Tyvärr är barnkonventionen inte lag, men för mig är den en lagtext ändå.

Hur använde du dig av barnkonventionen när du var rektor på Katarina Norra skola?

– Om man förutsätter att alla barn ska ha samma rättigheter och lika värde och alla elever och barn ska ha möjligheter att göra sin röst hörd, då gäller det att organisera skolans arbete och dagarna så att det går att genomföra. I en organisation är det väldigt viktigt att kunna genomföra det man tror på och vad skolan behöver då är ett bra elevråd. För att kunna få ett bra elevråd krävs en bra och bred rekryteringsbas. På Katarina Norra skola organiserade vi skolans alla 700 elever i tiomannagrupper som leddes av en vuxen mentor. Mentorn kunde vara vilken vuxen som helst på skolan, kriteriet var att han eller hon vågade vara vuxen. Mentorgrupperna arbetade med bland annat med bestämmande- och attitydfrågor och varje grupp valde ut en representant från gruppen till elevrådet.

Vad var vinsten med mentorgrupperna?

– När du har den här typen av mindre vuxenledda grupper så har alla barn chans att komma till tals i frågor som rör dem. Gruppen är tillräckligt liten för att alla ska våga säga vad de tycker.

Ledde grupperna till förändringar på skolan?

– Ja, varje grupp kunde ta upp frågor och skicka vidare till elevrådet. Men frågorna stannade inte där, utan vi hade utvecklat en demokratiform på skolan där elever, föräldrar och personal ingick i en lokal styrelse och elevrådet utsåg representanter till den. Då fick barnen en direktfil in i maktapparaten och deras frågeställningar och funderingar var precis lika viktiga som de vuxnas.
Barnen var också delaktiga i de arbetsgrupper som skolan hade, bland annat i budgetgruppen.

Vad ville barnen förändra?

– En konkret fråga var att eleverna ville ha fasta hårtorkar i omklädningsrummen. Elevrådet fick i uppdrag att utreda kostnaden och det visade sig att hårtorkarna skulle kosta 60 000 kronor. Då sa eleverna själva att det var för dyrt och att pengarna kunde användas till mer väsentliga saker.
Hade barnen inte varit med i budgetarbetet och själva tagit reda på kostnaden hade de inte fått förståelse för pengars värde. Nu fick de också insyn i hur vi använde pengarna i skolan.

Hur blev du hjälpt av barnkonventionen i ditt arbete som rektor?

– Om du arbetar på det här sättet får du en mängd med engagerade människor som är beredda att vara med i processen och det blir mycket lättare att arbeta som skolledare. Styrelsearbetet med arbetsgrupper satte igång processer med elever, föräldrar och personal och det var de som gjorde själva jobbet. Jag som rektor fick en annan roll, bland annat blev det mitt arbete att ta fram material till budgetgruppen så att de förstod hur de kunde jobba.

– Eleverna var också med och bestämde hur utvärderingen av skolan skulle ske. Till exempel ville de inte ha kvar de fasta frågorna och deras argument var att de ville diskutera andra frågor än de som fanns i formuläret. De ville ha öppna frågor om vad som var bra med skolan och vad som behövde förbättras så att vi skulle få reda på vad varje elev tyckte.
– Eleverna tyckte inte heller att lärarna skulle organisera utvärderingen utan att skolledarna skulle göra det. Vi var då tre stycken, rektor och två biträdande rektorer, och delade upp varje årskurs mellan oss. Det var ett jättejobb att organisera, men vi lyckades! De små som ännu inte kunde skriva fick vi intervjua personligen, jag hade 60 elever jag pratade enskilt med.
Det viktiga var att respektera varje individ och ta det de sa på allvar, även när det handlade om bättre färgpennor. Det gav mig otroligt mycket och eleverna fick möta vuxna som lyssnade på dem och respekterade dem.
– Det var ett enormt jobb att sammanställa utvärderingen men även här var eleverna delaktiga. Det ingick att göra färdigt det man varit med om att bestämma.

Vad är det som hindrar att fler skolor arbetar på det viset?

– Förutom att det är krävande så tror jag att den största stoppklossen är skolledningen – man varken vågar eller vill släppa ifrån sig makt. Men som skolledare får du tillbaka så väldigt mycket och du får en arbetsmiljö som är lätt att arbeta i där många är med och hjälper till i processen. De senaste åren i min karriär har varit de absolut mest intressanta och lyckosamma.

Vilka råd och tips har du till lärare och skolpersonal för en praktisk tillämpning av barnkonventionen?

– Du måste hitta bra lösningar för att eleverna ska komma till tals på ett bra sätt och du måste binda upp eleverna tillsammans med bra vuxna. Det absolut viktigaste är att få personalen att arbeta efter det och då måste all skolpersonal utbildas i vad barnkonventionen egentligen innebär och hur vi ska leva efter den.
Även om barnkonventionen inte är lag så är den ju tvingande och den säger att barnets bästa ska komma i främsta rummet och det är ju därför vi vuxna är anställda i skolan – för barnets bästa.

– Ibland jämför jag barnkonventionen med jediriddarnas lasersvärd. Vapnet, verktyget som behövs för att få andra att förstå att man menar allvar när man pratar barnperspektiv och barnets perspektiv.

Vad tror du att det kommer sig att relativt många vuxna bortser från barnkonventionen?

– Okunskap. Det är så stort, så brett och känns så allvarligt. Samtidigt så tror jag att många vuxna har ett alldeles utmärkt sätt att göra verklighet av barnkonventionen – utan att själva veta om det.

Hur tänker du kring ditt arbete med (eller för) barn?

– Mitt mål är att varje barn eller ung människa jag möter ska känna att jag lyssnar. Att jag är närvarande och går att lita på. Dessutom försöker jag varje dag med att minnas hur det var att vara liten – så att jag aldrig ens kommer i närheten av att säga saker till barn som exempelvis: Det går nog över, gå därifrån så slutar de retas.

Vad innebär det för barnen du arbetar med?

– Jag hoppas att det innebär att de får tillbaka lite förtroende för vuxenvärlden – att de känner att det finns vuxna som faktiskt bryr sig på riktigt. För ett tag sedan när jag var och handlade sa killen i kassan att han kom ihåg mig. Jag hade varit på hans skola när han gick på mellanstadiet och pratat om mobbning. Något måste jag ju ha sagt som var rätt – eftersom han mindes så väl. Sådant gör mig så glad!

Varför är barnkonventionen så viktig, och hur jobbar du med den i ditt dagliga arbete?

– Det är ju barn och ungas möjlighet att faktiskt få komma till tals. Vi kan inte bortse från det och det försöker jag ta upp så fort jag får möjlighet. Jag vill också i det dagliga göra barnkonventionen levande för barn och unga i Västerås och få dem att se att den inte bara gäller barn i fattiga länder utan precis lika mycket här, på just den här skolan, hemma i ditt kök.

Vad skulle du vilja uppmana dem? Hur skulle du argumentera i dialog med personer som har jobb liknande ditt att få dem att börja arbeta med barnkonventionen?

– Det är vår skyldighet som vuxna, att visa barn och unga att de har rättigheter. Som innebär att alla barn har rätt att skyddas mot exempelvis mobbning. Det innebär att inget barn har rätt att kränka någon annan eftersom alla har samma rättighet. Och vi vuxna måste agera för att det ska bli så. Aldrig blunda.

Vad har du lärt dig av de barn och unga som du haft en levande dialog med?

– Livet är här och nu. Många unga är besvikna på vuxenvärlden och tycker att vuxna inte bryr sig. Unga vill mycket och vuxna måste vara beredda på att se demokrati som den ser ut idag. Så att unga får komma till tals på det sätt som känns mest naturligt för dem. Det kanske inte är elevråd, det kanske är en sida på nätet. Eller en grupp på facebook.

Vad är det viktigaste, tycker du, att tänka på när man jobbar med barn?

– Att aldrig, aldrig glömma hur det var. Att vara liten och skraj. Att vara rädd för killarna i sexan, eller hur ledsen man blev när man inte blev bjuden på någons kalas. Och att minnas hur vuxna runtomkring agerade då, och inte upprepa deras misstag. Och – när barn hör av sig till mig svarar jag direkt. Vuxna kan vänta några dagar, det kan inte barn.

Vad är ditt viktigaste tips för att arbeta med barnkonventionen?

– Fokusera på vad barnkonventionen är just på din skola, hemma hos dig, på din gata och i din klass. Det är jätteviktigt att prata om världen – men barn kan aldrig förstå vad barnkonventionen är om man inte för ner den till deras vardag. Barnkonventionen finns ute på rasten, i matsalen – och vuxna måste lära sig det. Flaggor och fredssånger i all ära – för det enskilda barnet tror jag ändå att ett äkta samtal om livet här och nu betyder mer.

– För min del är den ett riktmärke för oss som arbetar med barn, vi ska kunna konventionen på våra fem fingrar. Det finns en fara i att kunskapen blir för ytlig – vi vet att den finns, men saknar förmågan att förhålla oss till den. Den är läst, men inte inläst – vi har inte reflekterat tillräckligt över vilka konsekvenser den har för oss, för mig. I grundprinciperna står det om värdighet och värde, och en viktig fråga är skillnaden mellan dessa två. Det är en viktig fråga i alla mänskliga rättigheter, begreppet värdighet – vad det innebär.

Och för barnen?

– Ett barn eller en ungdom ska kunna vända sig till vem som helst, klassläraren, fritidsledaren, någon vuxen i dess närhet – alla ska fungera som ett barnombud. Kommunala barnombudsmän är bra för att förmedla ett synsätt, men barn ska kunna ställa krav på alla professionella vuxna.

Hur tror du det kommer sig att relativt många vuxna inte lägger större vikt vid barnkonventionen?

– Redan 1979, när arbetet med barnkonventionen inleddes, sade vi att det kommer ta minst en generation innan den ympats in. Det kan kännas trögt ibland. Det jag känner mest besvikelse över är att myndighetspersoner och också många som arbetar med barn inte skaffat sig en större förståelse för vad konventionen innehåller. Med det i åtanke är det inte konstigt att barn och unga inte greppar innebörden. Fast det har hänt en hel del, barn refererar till barnkonventionen – de hamnar i situationer när det börjar bli besvärligt och då läser de på. Jag ser det i kontakt med flyktingbarn men även i vårdnadstvister.

– Men bland vuxna finns fortfarande mycket av ”det är klart vi utgår från barnkonventionen” – tillintetförpliktande försäkringar som grundar sig på att man inte vet och förstår – en ytlig fernissa som man smetar på.

Vad är ditt viktigaste tips för att arbeta med barnkonventionen?

– Rättigheter ska/måste gestaltas och inte pratas om/predikas. Konkretisering – det handlar om att utgå från barns faktiska verklighet och sedan stämma av den mot vad som står i konventionen. Låta paragraferna bli kött och blod. När jag undervisar om konventionen utgår jag alltid från mycket konkreta händelser som inträffat, alternativt rollspel. Om man tar upp situationer eller rollspel då och då, vrider och vänder på dem i en personalgrupp; då tror jag att det så småningom blir mer naturligt att göra så i vardagen också.

Var kan det brista?

– Jag fick nyligen en fråga från en upprörd mor, vars 5-årige son knuffat en 3-åring på dagis och kom hem ledsen över att få suttit på stolen. Sonen fick sitta på en stol i mitten av rummet tills han bett om förlåtelse. Från dagispersonalens sida säger de att de måste ha någon form av sanktionsmöjlighet. Men vänd frågan till om det vore en vuxen, vilken är rätten till värdighet då, var ligger känslan av skam?

Och på hemmaplan?

– Det handlar om vuxenansvar, ibland måste vi köra över barn, det är en asymmetrisk relation och de vuxna har alltid det yttersta ansvaret. Men det går att göra det på ett respektfullt sätt, och även här kan få ledning av att göra om det hela till en vuxensituation; hur känns det/hur skulle det kännas?

– Jag brukar tala om de tre korgarnas princip – att tidigt sätta upp gemensamma regler: föräldrarnas beslutande rätt kring vissa frågor (exempel att barnet inte får cykla på gatan utan hjälm), barnens rätt till beslut i andra och (exempelvis garderoben hemma och att klä på sig fritt av det som finns där) och då är det viktigast att föräldrarna respekterar de beslut barnen fattar. Och så till slut mellankorgen, där de beslut hör hemma som man alltid måste prata om/förhandla. Det är viktigt att aldrig ta de samtalen/diskussionerna i exalterat tillstånd eller affekt. På samma sätt som på en arbetsplats måste det finnas en tydlig ansvarsfördelning, annars är det bäddat för konflikter.

– Det är en jätteviktig sak och att den finns är fantastiskt, att som förälder titta i den och tänka att barn har rätt till en massa saker. Sedan är det svårt att få på barn galonisar, men det handlar också om att få dem att inse att det är för deras eget bästa. Alla de här sakerna är för barnets bästa.

Relativt många vuxna bortser från barnkonventionen, hur tror du det kommer sig?

– Vi har ett förvirrat barnuppfostransklimat, det är program på tv, det är böcker, det är råd från alla håll, och på så sätt är barnkonventionen klockren. Barn har faktiskt rätt till allt möjligt, att ha synpunkter, åsikter – att tycka saker. Barn är inte till för föräldrar; självklart är det bra med väluppfostrade barn, men vem vill ha barn som inte vågar ta för sig? Jag ser barnkonventionen som ett magstöd för föräldrarollen, hur den förstärker bilden av att barn kan få vara barn.

Hur kan man få fler att beakta barnkonventionen?

– Jag vet inte, vi måste popularisera den lite grand. Det är en konventionstext med hög abstraktionsnivå – jag har i min bilderbok försökt konkretisera den.

Hur tänker du kring ditt arbete med barn?

– Som museipedagog jobbar jag med konst, och jag tränar mig på att plocka fram det viktiga i ett verk – vissa saker känns viktiga att säga till barn. Jag pratar så barnen förstår, lägger nivån efter hur de svarar. Ämnet behöver inte vara enkelt, det kan vara livet, drömmar, men att det läggs på en hög konkretionsnivå. Jag lyssnar på barnen, låter de styra, har en undersökande hållning.

Vad är tycker du är det viktigaste att tänka på när man jobbar med barn?

– Ju mer barn får veta, vara med och höra, desto tryggare blir de – barn känner oro i att inte få svar, de känner av vuxnas osäkerhet. Som vuxen handlar det om att skapa en dialog, och göra det så sakligt som möjligt.

Vad är ditt viktigaste tips för att arbeta med barnkonventionen?

- Barnkonventionen är en grundprincip man kan ha som riktlinje, och utifrån den kan man som förälder eller annan vuxen ta ställning; är jag beredd att ta det här samtalet? Att jag som vuxen utgör det filtret.