Möt några goda lyssnare!

Varför är barnkonventionen viktig?

– För min del är den ett riktmärke för oss som arbetar med barn, vi ska kunna konventionen på våra fem fingrar. Det finns en fara i att kunskapen blir för ytlig – vi vet att den finns, men saknar förmågan att förhålla oss till den. Den är läst, men inte inläst – vi har inte reflekterat tillräckligt över vilka konsekvenser den har för oss, för mig. I grundprinciperna står det om värdighet och värde, och en viktig fråga är skillnaden mellan dessa två. Det är en viktig fråga i alla mänskliga rättigheter, begreppet värdighet – vad det innebär.

Och för barnen?

– Ett barn eller en ungdom ska kunna vända sig till vem som helst, klassläraren, fritidsledaren, någon vuxen i dess närhet – alla ska fungera som ett barnombud. Kommunala barnombudsmän är bra för att förmedla ett synsätt, men barn ska kunna ställa krav på alla professionella vuxna.

Hur tror du det kommer sig att relativt många vuxna inte lägger större vikt vid barnkonventionen?

– Redan 1979, när arbetet med barnkonventionen inleddes, sade vi att det kommer ta minst en generation innan den ympats in. Det kan kännas trögt ibland. Det jag känner mest besvikelse över är att myndighetspersoner och också många som arbetar med barn inte skaffat sig en större förståelse för vad konventionen innehåller. Med det i åtanke är det inte konstigt att barn och unga inte greppar innebörden. Fast det har hänt en hel del, barn refererar till barnkonventionen – de hamnar i situationer när det börjar bli besvärligt och då läser de på. Jag ser det i kontakt med flyktingbarn men även i vårdnadstvister.

– Men bland vuxna finns fortfarande mycket av ”det är klart vi utgår från barnkonventionen” – tillintetförpliktande försäkringar som grundar sig på att man inte vet och förstår – en ytlig fernissa som man smetar på.

Vad är ditt viktigaste tips för att arbeta med barnkonventionen?

– Rättigheter ska/måste gestaltas och inte pratas om/predikas. Konkretisering – det handlar om att utgå från barns faktiska verklighet och sedan stämma av den mot vad som står i konventionen. Låta paragraferna bli kött och blod. När jag undervisar om konventionen utgår jag alltid från mycket konkreta händelser som inträffat, alternativt rollspel. Om man tar upp situationer eller rollspel då och då, vrider och vänder på dem i en personalgrupp; då tror jag att det så småningom blir mer naturligt att göra så i vardagen också.

Var kan det brista?

– Jag fick nyligen en fråga från en upprörd mor, vars 5-årige son knuffat en 3-åring på dagis och kom hem ledsen över att få suttit på stolen. Sonen fick sitta på en stol i mitten av rummet tills han bett om förlåtelse. Från dagispersonalens sida säger de att de måste ha någon form av sanktionsmöjlighet. Men vänd frågan till om det vore en vuxen, vilken är rätten till värdighet då, var ligger känslan av skam?

Och på hemmaplan?

– Det handlar om vuxenansvar, ibland måste vi köra över barn, det är en asymmetrisk relation och de vuxna har alltid det yttersta ansvaret. Men det går att göra det på ett respektfullt sätt, och även här kan få ledning av att göra om det hela till en vuxensituation; hur känns det/hur skulle det kännas?

– Jag brukar tala om de tre korgarnas princip – att tidigt sätta upp gemensamma regler: föräldrarnas beslutande rätt kring vissa frågor (exempel att barnet inte får cykla på gatan utan hjälm), barnens rätt till beslut i andra och (exempelvis garderoben hemma och att klä på sig fritt av det som finns där) och då är det viktigast att föräldrarna respekterar de beslut barnen fattar. Och så till slut mellankorgen, där de beslut hör hemma som man alltid måste prata om/förhandla. Det är viktigt att aldrig ta de samtalen/diskussionerna i exalterat tillstånd eller affekt. På samma sätt som på en arbetsplats måste det finnas en tydlig ansvarsfördelning, annars är det bäddat för konflikter.